Snart är vi där
Tanken av att vi är i Newcastle om bara 15 timmar (om flygen går som de ska) gör mig lite nervös faktiskt. Varken packning eller hej då-kramar till släkten har gjort mig nervös än. Jobbigast lär det väl bli att säga hej då till Smilla här hemma inatt sen till mamma på Arlanda. Då kanske jag äntligen börjar fatta att jag faktiskt ska åka.
När jag hade packat nästan allting utan att väskan gick att stänga ikväll kom mormor som en räddare i nöden och packade om åt mig. Hokus pokus så fanns det plötsligt mer plats kvar i väskan!
Nehe, om man skulle gå och krama pappa hej då och sen sova i ett par timmar? Alltid lika spännande att se om man kan somna eller inte, men jag testar.